Det finns ingen nynazism, det finns bara en obruten organisatorisk linje som går tillbaka till 1920-talets fascistiska rörelser. Aktivismen har genom decennierna följt ett cykliskt mönster.
Åter fylls spalterna och nyhetsflödet av artiklar om ”nynazismen” i Sverige. Åter höjs rösterna som säger att vi måste ”vakna upp”, att dessa grupper finns även här, även i Sverige. Andra röster säger att det nog inte är så allvarligt; aktivismen, våldet och konfrontationerna sägs ännu inte ha nått 90-talets nivåer. Frågan infinner sig osökt om det finns anledning att invänta att de gör det innan vi reagerar?
Vi har fört dessa debatter många gånger sedan början av 80-talet, gång på gång tycks vi yrvaket öppna ögonen för samma gamla verklighet. Det finns nämligen ingen nynazism, det finns bara en obruten organisatorisk linje som går tillbaka till grundandet av Sveriges fascistiska kamporganisation 1924. De vågor av aktivism, våld och konfrontationer som nu åter tar fart har genom decennierna följt ett cykliskt mönster – där det stundtals har sett ut som om aktivismen, grupperna och konfrontationerna försvunnit. Men de har aldrig försvunnit, de har bara ändrat form, ändrat taktik, dragit sig tillbaka från offentligheten, för att åter efter en period sakta men säkert arbeta sig in i det offentliga medvetandet igen.
Den svenska nationalsocialismens, fascismens och militanta vit makt-aktivismens historia är historien om ett ändlöst myller av partier, organisationer, föreningar, och små militanta aktivistgrupper. Rörelsen har aldrig varit helt enad, vilket vi vid närmare eftertanke bör vara tacksamma för: de interna makt- och fraktionsstriderna har stundtals konsumerat större delen av dess slagkraft och potential.
Mellankrigstiden kännetecknades av partier i traditionell bemärkelse och om drömmar om att vinna ett parlamentariskt inflytande – en strategi som övergavs under efterkrigstiden, då de forna partierna i stället förvandlades till idéorganisationer och föreningar. Till exempel gick den fascistiska Nysvenska rörelsen en sådan utveckling till mötes. Ett undantag utgörs av det 1956 bildade klassiskt nationalsocialistiska Nordiska rikspartiet, som kom att fortsätta att verka i form av ett traditionellt parti. Nordiska rikspartiet är också länken mellan mellankrigstidens nationalsocialistiska partier och den moderna vit makt-världen.
Under efterkrigstiden kom den europeiska nationalsocialismen successivt att sammansmälta med den amerikanska vit makt-ideologin. Nationalismen tonades ner till förmån för föreställningar om ”rasgemenskap” och internationell kamp – och till bilden av historien som en form av ”biologisk” ödeskamp som leder fram till ragnarök och det hägrande tusenårsriket . Vi talar om rörelser som i grunden är millennaristiska och där kampen förvandlats till en livsform.
Samtidigt försökte man överkomma de interna strider som rasat i decennier, till förmån för en föreställning om ”raslig solidaritet” och samling kring rörelsens kärna, idén om en ”judisk världssammansvärjning”. Antisemitismen är och förblir fundamentet i ideologin, kärnpunkten utifrån vilken omvärlden tolkas.
Successivt övergavs också traditionella organisationer till förmån för lösliga nätverk. Denna utveckling tog fart på allvar i Sverige mot slutet av 80-talet och bröt igenom med full kraft under 90-talet. Då skedde också den generationsväxling som ingen egentligen trodde var möjlig. Vi som forskade kring mellankrigstidens rörelser och utvecklingen under efterkrigstiden levde i föreställningen att vi studerade en döende rörelse. Vad vi i själva verket studerade var i stället dess successiva återfödelse i nya former.
Under denna period växte det fram en underground-miljö av militant vit makt-aktivism – en mångfasetterad värld av tidningar, bokförlag, kulturella föreningar, musik, företag som tillhandahöll den nödvändiga rekvisitan för aktivisterna – och små militanta grupper som exempelvis Vitt ariskt motstånd och fängelseorganisationer som Ariska brödraskapet, samt partier av mer traditionellt snitt som Nationalsocialistisk front.
90-talet såg våg efter våg av militant våldsam aktivism från de revolutionära delarna av miljön, våg efter våg av beväpnade aktivister som for landet runt på bankrånarturnéer, det såg Malexandermorden och mordet på syndikalisten Björn Söderberg, det såg eskalerande våldsspiraler och allt intensivare konfrontationer mellan vit makt-miljön och den autonoma vänstern.
Under 90-talet uppstod och upphörde mängder av organisationer – Föreningen Sveriges framtid, Riksfronten, Vitt ariskt motstånd, Nationella alliansen, Kreativistens kyrka och Hembygdspartiet, för att bara nämna några. Organisationer kom och gick, ombildades, upplöstes och återuppstod i nya konstellationer. Ledande aktivister bytte ideologisk inriktning inom de olika fraktioner som fanns i vit makt-världen. Men de grundläggande föreställningarna bestod – om den judiska världskonspirationen, om rörelsen som en ”hemlig motståndsrörelse” och om nödvändigheten att med olika medel bekämpa det samhälle de i grunden förkastat.
Under 90-talet gjorde också internet sitt intåg och rörelsen var mycket snabb att utnyttja det nya mediets potential. Snart tog en internet-värld form som sedan dess ständigt växt i takt med att tekniken utvecklats. Som med andra militanta underground-kulturer kan man tala om två parallella världar: en fysisk med traditionell aktivism, möten, demonstrationer, flygbladsutdelningar, och en virtuell med webbportaler, bloggar, chattar, Facebook-grupper, Twitter och webbsändningar.
Men internet förändrade inte bara möjligheterna för dessa grupper att nå ut – det förändrade samtidigt våra möjligheter att bilda oss en uppfattning om vilka som rör sig i dessa miljöer; den värld som tidigare var svåråtkomlig och dold för omvärlden finns nu ett knapptryck bort för vem som helst. Vi har en historiskt unik möjlighet att se vad som rör sig där innan det exploderar i offentligheten – om vi verkligen vill se.
Den gruppering som för närvarande dominerar debatten är Svenskarnas parti (SvP). Partiet skapades i kölvattnet av uppmärksamheten kring Vitt ariskt motstånd i början av 90-talet och grundades 1994 i Karlskrona under namnet Nationalsocialistisk front. 2008 bytte partiet namn till Folkfronten och sedan igen 2009 till Svenskarnas parti. I takt med namnbytena har partiet alltmer tonat ned de nationalsocialistiska delarna av ideologin till förmån för en mer klassiskt fascistisk ideologi, och dess partiprogram bär i dag drag av Per Engdahls och Nysvenska rörelsens föreställningar. Under de sista två åren har SvP intensifierat sin offentliga verksamhet i form av möten, flygbladsutdelningar och demonstrationer, och försökt vinna social legitimitet genom att vara aktiva i lokalsamhället. I årets val avser SvP att ställa upp i ett trettiotal kommuner i landet.
I början av 2007 startade partiet (under namnet Nationalsocialistisk front) en kampanj för yttrandefrihet under parollen ”Yttrandefriheten är hotad”. Kampanjen var en protest mot lagstiftningen om hets mot folkgrupp efter att medlemmar i partiet dömts för detta brott. De engagerade även kända utländska revisionister som britten David Irving, belgaren Siegfried Rudolf och tyskarna Horst Mahler, Germar Rudolf och Ernst Zundel. I anslutning till kampanjen lät partiet nytrycka och sälja tidigare förbjudna böcker – bland annat Oskar Landahls ”Judefrågan” från 30-talet. Kampanjer kring yttrandefrihetsfrågan har sedan dess kommit att bli något av partiets signum och under senare tid har de bland annat genomfört en rad olika flash mob-aktioner, där de satt upp avspärrningsband runt olika tidningsredaktioner. Dessa kampanjer följer ett europeiskt mönster där liknande grupper i många länder försöker överta yttrandefrihetsfrågorna och framställa sig själva som de ”sanna försvararna av yttrandefriheten” och som de ”egentliga offren” för åsiktsförtryck och förföljelser.
Vid sidan av SvP har även Svenska motståndsrörelsen kommit att hamna i det mediala fokuset efter att de åter börjat bli synliga i storstäderna. (Det är först när gruppernas aktivism når storstäderna som debatten och det eviga uppvaknandet åter tar fart, ett mönster som känns igen från de senaste decenniernas aktivism- och radikaliseringsvågor.) Svenska motståndsrörelsen har sina rötter i 90-talets militanta smågrupper – sedan dess har de egentligen existerat i samma form men under olika namn och beteckningar. Till skillnad från SvP är de en militant aktivistgrupp som inte har några ambitioner att ställa upp i parlamentariska val. De är heller ingen massrörelse utan en utpräglad elitorganisation, vars verksamhet i mångt och mycket liknar mellankrigstidens nationalsocialistiska ungdomsorganisationer och SA-gruppernas verksamhet, och de använder ett likartat språkbruk som dessa för att beskriva verksamheten.
Vid sidan av gatuaktivismen – som successivt trappats upp och intensifierats under de sista två åren, framför allt utanför storstäderna och därmed under den mediala radarn – med flygbladsutdelningar, flash mob-aktioner och upptrappade våldsamma konfrontationer med politiska motståndare, driver Svenska motståndsrörelsen en omfattande nätaktivism och intern verksamhet.
Vad vi ser nu är ingenting nytt, utan en upprepning av de mönster vi sett under lång tid. Bara för att grupper och frågor försvinner från det mediala och politiska sökarljuset betyder inte det på något sätt att de försvinner i verkligheten, hur gärna vi än vill inbilla oss att de gör det.
Helene Lööw er dosent ved Uppsalas Universitet. Hun er en av Nordens fremste forskere på nazistiske bevegelser. Artikkelen har tidligere vært publisert i Svenska Dagbladet.